Teori
Judith Butler för nybörjare — kön som performans
När filosofen Judith Butler 1990 publicerade Gender Trouble förändrades det akademiska samtalet om kön. Boken är berömd, ofta citerad och — för många — gåtfull. Här är en enkel ingång till de idéer som fått störst genomslag.
Kön som handling
Butlers mest kända tes är att kön är performativt. Det betyder inte att kön är en roll man spelar på en scen, utan att kön skapas genom upprepade handlingar, gester, sätt att tala, gå, klä sig. Det är inte ett uttryck av en inre essens — det är praktiken själv som producerar det som senare kallas "inre".
Det finns ingen identitet bakom uttrycken för identitet — identiteten är själva upprepningen.
Vad teorin inte säger
En vanlig missuppfattning är att Butler menar att man "väljer" sitt kön varje morgon som man väljer en tröja. Det är inte hennes argument. Tvärtom: upprepningarna sker under tvång, de är normerade, och att avvika har historiskt straffats hårt. Performativitet är inte frihet — det är att se under huven på ett system som låtsas vara natur.
Varför det spelar roll för konst
För konstnärer som Del LaGrace Volcano blir Butlers verk ett verktyg. Dragking-porträttet, till exempel, kan läsas som en synliggörande gest: genom att överdriva de handlingar som "gör" manlighet, visar det också att manligheten hela tiden har varit just handlingar.